Åtgärder i symptomfria bisamhällen vid utbrott av amerikansk yngelröta

När amerikansk yngelröta konstateras i en bigård är det viktigt att även bedöma de bisamhällen som ännu inte visar några kliniska symtom. Även om dessa samhällen verkar friska kan de ha exponerats för bakteriesporer och därför behöva följas upp eller saneras enligt bitillsynens beslut.

Den viktigaste spridningsvägen för amerikansk yngelröta i biodling är människans hantering av bin och biodlingsmaterial. Flytt av bisamhällen, utbyte av ramar och vax, användning av gemensam utrustning samt flytt av skattlådor mellan samhällen innebär betydligt större smittrisk än binas naturliga beteende.

Forskning visar att sjukdomen inte sprids lika lätt mellan friska bisamhällen som många biodlare tidigare har trott. För att ett kliniskt sjukdomsutbrott ska uppstå krävs normalt att ett bisamhälle exponeras för en relativt stor mängd sporer. Samtidigt är sjukdomen mycket allvarlig eftersom bakteriens sporer kan överleva under mycket lång tid och därmed utgöra en smittkälla under många år.

Naturlig smittspridning mellan bisamhällen förekommer, men dess betydelse varierar mellan olika spridningsvägar. Felflygning tycks under normala förhållanden ha begränsad betydelse, medan röveri av sjuka samhällen är en mycket effektiv spridningsväg. Även återanvändning av skattlådor, ramar eller annat biodlingsmaterial från smittade bisamhällen innebär en hög risk för smittspridning om materialet inte först saneras noggrant.

För att minska risken för återfall kan symptomfria bisamhällen i den drabbade bigården, efter beslut av bitillsynen, saneras genom omskakning till rena kupor med mellanväggar. Samtidigt bör allt utbyggt vax avlägsnas och hanteras enligt gällande rekommendationer. Därigenom minskas mängden bakteriesporer i bisamhället och risken för framtida sjukdomsutbrott reduceras.